"Sluta resa all-inclusive"

Jennie Dielemans: Det är inte bara allt inkluderat-resenären som medverkar till att förstöra för lokalbefolkningen. Även ryggsäcksturistens jakt på det orörda bidrar. I norra Thailand har olika stamfolk samlats i en enda by för att turisterna ska få bra foton att ta med sig hem.

Förmiddag ungefär en och en halv mil norr om Chiang Rai i norra Thailand och Anan Ruensank föredrar att ta sitt kaffe i skuggan, på terrassen. En turistbuss står parkerad på vändplanen utanför, det yr upp gult damm längre bort på fältet så förmodligen har ytterligare en grupp turister tagit av från motorvägen och följt de målade skyltarna där det står Longnecked Village 2 km.

"Tänk på att jag arbetade som guide i över
tjugofem år innan jag startade det här. Jag vet inte hur många tusen turister jag har rest runt med i bergen. Och det vore väl konstigt om jag inte hade lärt mig en massa av det. Jag såg ett behov. Jag menar, ni kommer till Chiang Rai eller Chiang Mai och vill se akha och hmong och alla andra folkslag. Men stammarna bor långt ifrån varandra och ni vill inte åka runt i flera dagar. Jag tänkte att det är smartare att samla alla på ett och samma ställe."

Han reser sig upp, går fram till en avsats bland träden varifrån det går att se ut över husen och de små åkrarna nedanför. "Jag har arbetat hårt för att skapa detta. Sparat pengar länge. De första
familjerna tog jag ju hit redan för åtta år sen, medan andra kom några månader innan vi öppnade."

Anan gör en svepande rörelse över den trappa som leder ner i sänkan.

"Bara att bygga den där allt byggnadsmaterial jag har köpt När familjerna kom hit sa jag till dem att bygg som ni skulle ha gjort det hemma. Bygg ett akhahus. Eller bygg ett palonghus. Det är därför alla hus är så unika. Ni kommer att märka det."

Nånstans nere bland husen galer en tupp och i det stora trädet ovanför Anan kacklar en flock fåglar. De för ett väldans liv. Anan skrattar och säger att det alltså inte bara är människor som trivs här.

"Alla har det bra. För vad var de innan? Jo, fattiga bönder. Här ger jag dem ris en gång i veckan, ingen behöver vara hungrig, och om nån skulle bli sjuk hjälper jag dem med vård. Palong och longneck, som vi tog hit ända från Burma, de får en symbolisk lön också. Det kan verka orättvist mot de andra, men jag hade inte fått lov att ta hit dem annars. Och om turisterna ger gåvor, då får de behålla dem.

En grupp danska turister, de är i äldre medelåldern, har kommit fram till kassan och Anans fru Pan hälsar välkommen, tar betalt. 300 bath per person. Men då, informerar hon, kan de gå runt hur länge de vill, guide ingår och de kommer att få träffa familjer från åtta olika stammar.

"Ako?" ropar hon inåt byggnaden, och snart kommer en pojke utspringande. Pan nickar åt danskarnas håll och Ako går fram och säger hej. Därefter pekar han på sig själv.

"Akha."

En man med grånat hår och vandringskäpp nickar uppmuntrande, och säger "hello". Sen
vänder han sig till sina medresenärer:

"Alright, ska vi gå in då?"

Ako har sprungit i förväg och sitter vid en vägknut under några skyltar och ritar med en sten i marken. Han kikar upp lagom till att turisterna stannat till och börjat läsa.

"Longneck och palong är ditåt alltså. Akha, hmong och lisu rakt fram."

"Vad ska vi börja med. Longneck? Eller vill man spara det till sist?"

Ako reser sig upp, torkar av händerna på byxorna och pekar genom en port en bit fram.

"First akha village."

När han kommer fram till porten, som likt ingången uppe i entrén är gjord av trädstammar och bambu, säger han att den står där för att skydda mot onda andar och att det är typiskt för akha. Alla byar har en sån. Han frågar om de vill ta bilder. Det vill de. De turas om att ställa sig bredvid Ako och le mot kameran eller vara den med fingret på avtryckaren, fokuserandes på motivet.

"Står den på automat nu?" undrar en kvinna som just ska ta en bild på mannen med käppen.

"Ja, du behöver inte göra nånting. Tryck bara av."

När de är klara säger Ako att nu väntar en show, som akha ska göra för dem.

"Follow me."

De svänger av och går upp mot ett större hus, där någon ringer i vad som låter som en koskälla. Ako visar in turisterna, samtidigt som ett tiotal akha-kvinnor, iklädda sina finaste klädedräkter och smyckade huvudbonader, ställer upp sig på rad. Solljuset tränger in genom springorna i den tunna väggen och skapar ränder av lysande dammpartiklar i luften och på kvinnornas dräkter.
Turisterna sätter sig tillrätta.

Uppträdandet börjar. Melodin är monoton, akha-kvinnorna rör sig ett steg åt ena sidan och ett steg åt andra i takt till musiken.

Ett barn, vars mamma står och spelar, kryper på marken framför turisternas fötter och turisterna filmar och fotograferar, påpekar förtjust att det är en väldigt gullig bebis. De tittar på mamman och ler, nickar bekräftande.

När låten är färdigspelad applåderar turisterna och akha-kvinnorna tackar och bugar och pekar på en plåtburk som är upphängd på en påle. På lappen står det Donation skrivet med tuschpenna.

Ako leder dem vidare. De får gå i sin egen takt mellan de olika stationerna. Ibland stöter de på andra turister, dessutom hörs ljudet från koskällan - fler turister har anlänt till akhas show, men för det mesta är danskarna ensamma med de olika familjerna. De strosar runt, hälsar ibland, kikar sig nyfiket omkring och pratar med varandra om vad de ser. Vid en åkerlapp bakom ett hus står några uppklädda kvinnor och hukar över jorden, de drar upp rovor och lägger dem i en korg. Jytte tar några bilder och frågar sen om hennes väninna fick med sig kassen.

"Ja, här", svarar hon och håller upp en plastpåse. Jytte för ner handen och tar upp några av de små pappersinslagna tvålarna med Hotel Shangri-Las logotyp. I kassen ligger även små flaskor med duschtvål, schampo och balsam, och flera av de danska turisterna börjar dela ut dem till barnen. Det råder vissa språkförbistringar, men de försöker visa med gester istället. När Jyttes väninna börjar härma duschljud - "pschhhhhh" - samtidigt som hon låtsas tvåla in sig, och barnen ser på henne med oförstående uttryck, säger Jytte:

"Men de kanske inte alls förstår vad det är du gör. Eller ännu värre tänk om de inte har nån dusch. Är det inte bättre att bara ge tvålarna, de lär väl märka vad det är för något "

Snart är de tillbaka vid vägskälet där rundvandringen tog sin början och denna gång viker de av mot palong och longneck. Det visar sig dock vara fullt vid palongfamiljens terrass. Några holländska turister har tagit av sig skorna och gått in i huset för att titta hur de bor och utanför har det bildats en kö. Visserligen en aktiv sådan, holländarna
passar på att ta bilder av verandan och barnen som leker och frågar sen en kvinna med en bebis på höften om de inte kan få hålla.

"Not long. Just for picture."

Kvinnan lämnar ifrån sig sitt barn och snart turas holländarna om att stå uppställda med bebisen i famnen.

"He or she?", frågar de mamman.

"She."

"Very very pretty!"

Danskarna inväntar sin tur. Jytte sitter i skuggan och pustar ut, hon har sträckt ut benen och masserar lätt runt sina onda knän. Hennes väninna känner på materialet i de tyger som är upphängda till försäljning och de andra låter en vattenflaska gå runt. Ako frågar om de inte vill gå till longneck direkt istället och efter en snabb överläggning enas de om att Akos idé är en bra idé. Holländarna tar så lång tid på sig.

När de kommer fram har Jytte svårt att dölja sin förtjusning. Hon tittar fascinerat på två unga tjejer som står och viker ihop tyger, ser länge på deras armar, anklar och halsar. Och hon hälsar glatt på en något äldre kvinna som sitter och arbetar framför en vävram. Jytte har svårt att ta blicken från hennes hals. Hon säger till sin väninna att när longneck dricker måste de använda sugrör. De kan ju av uppenbarliga skäl inte böja huvudet bakåt.

"Det står så i broschyren i alla fall. Och jag har också hört att om de skulle ta av sig ringarna, då skulle de bryta nacken."

"Vad hemskt."

"Ja, verkligen. Det är något med musklerna har jag för mig, när man inte använder dem. Att de liksom förtvinar."

"Man kan ju också undra hur de sover. Det måste vara väldigt obekvämt."

På ett bord står några träsnidade figurer och även väskor i alla möjliga färger finns att köpa.

Jyttes väninna tittar men beslutar sig för att inte handla just idag. Istället ägnar hon sig åt att fotografera. Det gör de allihop - olika vinklar och
motiv, med eller utan sig själva i bild - ända till dess att mannen med vandringskäppen säger att nu får det räcka. Det var allt för idag. De måste tillbaka till hotellet.

Jennie Dielemans